Dinosaurien Mamenchisaurus sinocanadorum hade en hals på hela 15,1 meter. Fossilfynd från denna sauropod dateras till juraperioden för 162 miljoner år sedan i nordvästra Kina. Inget nu levande djur kommer i närheten av detta anatomiska rekord, som är den längsta hals vetenskapen någonsin dokumenterat.
Mamenchisaurus sinocanadorum: Halsens mästare
Forskare rekonstruerade anatomin med hjälp av käkben och nackkotor som hittades i Junggarbäckenet. Halsen utgjorde ungefär hälften av den totala kroppslängden på över 30 meter. Genom att jämföra med släktingar kunde biologer slå fast att just denna art hade den längsta halsen av alla kända dinosaurier.
Skelettet hade 19 halskotor, vilket skiljer sig rejält från de sju som nästan alla däggdjur har. Datortomografi visar att kotorna var ihåliga och fyllda med luftfickor, precis som hos moderna storkar. Denna pneumatisering kapade halsens vikt med upp till 70 procent jämfört med massivt ben (vilket var nödvändigt för att djuret ens skulle orka lyfta huvudet).
Anatomiska anpassningar för en extrem hals
Fyra meter långa halsrevben löpte längs undersidan för att ge stabilitet. Dessa ben fungerade som styva stöttor som överlappade varandra och gjorde halsen ganska stel. Tekniskt sett påminner konstruktionen om en byggnadskran där man prioriterar stabilitet före rörlighet för att hantera den enorma hävstångseffekten.
Hjärtat fick jobba hårt för att pumpa blod till hjärnan 15 meter bort. Fysikaliska modeller visar att blodtrycket måste ha varit betydligt högre än hos något djur som lever idag. Tjocka muskelväggar och effektiva klaffar i kärlen hindrade förmodligen blodet från att rusa tillbaka eller orsaka hjärnblödning när huvudet sänktes för att dricka.
Jämförelse med dagens rekordinnehavare
Giraffen håller rekordet bland levande landdjur med en hals på upp till 2,4 meter. En fullvuxen giraffhals är därmed bara en sjättedel av längden hos Mamenchisaurus. Storleksskillnaden visar på två helt olika strategier för att nå mat högt uppe.
Däggdjur är genetiskt låsta till sju halskotor, vare sig det gäller en människa eller en giraff. Giraffen löser det genom att tänja ut varje kota så att en enda kan mäta över 30 centimeter. Sauropoderna slapp den begränsningen och kunde utveckla fler kotor för att nå längre utan att tappa stabilitet.
Evolutionära fördelar med en lång hals
Den extrema räckvidden lät Mamenchisaurus beta från trädtoppar som ingen annan nådde. det tog bort konkurrensen om maten i de skogar som täckte det forntida Kina. Djuret kunde stå stilla och äta enorma mängder utan att behöva släpa runt sin tunga kropp.
Halsen fungerade som en kran som svepte över vegetationen i en vid radie. Att stå stilla med en rörlig hals maximerade energiintaget jämfört med vad det kostade att flytta på sig. Effektiviteten var avgörande eftersom fossila data pekar på att djuren behövde flera hundra kilo växter varje dag för att överleva.
