Hur dog Napoleon – Kejsarens sista dagar

Napoleon Bonaparte dog av magcancer den 5 maj 1821 på ön Sankta Helena, där han levde i exil efter sitt nederlag vid Waterloo. Trots spekulationer om arsenikförgiftning visar forskning att det med största sannolikhet var cancer som orsakade hans död. Napoleons sista dagar präglades av svår sjukdom och smärta innan han slutligen gav upp andan i sitt sovrum på Longwood House..

Napoleons sjukdom och dödsorsak

Napoleons hälsa försämrades gradvis under hans tid i exil på Sankta Helena. Han led av återkommande magsmärtor och illamående som med tiden blev allt värre. Läkare som undersökte honom efter hans död fann en stor tumör i magen, vilket bekräftade diagnosen magcancer. Obduktionen visade att cancern hade spridit sig och orsakat omfattande skador på hans inre organ.

Vissa historiker har genom åren framfört teorier om att Napoleon kan ha dött av arsenikförgiftning, möjligen som resultat av en konspiration. Moderna analyser av Napoleons hårprover har visat förhöjda arseniknivåer, men dessa nivåer var inte nödvändigtvis dödliga. Dessutom var arsenik vanligt förekommande i många vardagsprodukter under 1800-talet, från tapeter till mediciner, vilket kan förklara förekomsten i hans kropp.

Napoleons sista dagar på Sankta Helena

Under sina sista veckor i livet blev Napoleon alltmer sängbunden och kunde knappt behålla någon föda. Han led av svåra smärtor och febertoppar som gjorde honom förvirrad. Hans läkare, François Carlo Antommarchi, försökte lindra hans lidande med olika behandlingar, men utan framgång eftersom medicinen på den tiden var begränsad.

Napoleon tillbringade sina sista dagar omgiven av ett litet antal trogna följeslagare som stannat hos honom i exilen. Hans hund Sambo, en svartvit hund med öron klippta i kinesisk stil, var också närvarande under hans sista tid. Efter Napoleons död togs Sambo till Europa av grevinnan Bertrand och hennes barn, ett av de få personliga band som överlevde kejsarens bortgång.

Exilen på Sankta Helena

Efter nederlaget vid Waterloo 1815 förvisades Napoleon till den avlägsna ön Sankta Helena i södra Atlanten. Brittiska myndigheter valde denna isolerade plats för att förhindra ytterligare flyktförsök, efter att Napoleon tidigare lyckats fly från sin exil på Elba. På Sankta Helena levde han under sträng bevakning i Longwood House, en fuktig och ogästvänlig bostad som många historiker menar bidrog till hans försämrade hälsa.

Klimatet på ön var fuktigt och blåsigt, vilket förvärrade Napoleons redan dåliga hälsotillstånd. Han tillbringade mycket av sin tid med att diktera sina memoarer och reflektera över sitt liv och sina militära kampanjer. Under dessa år utvecklade han en nära relation till sin hund Sambo, som gav honom sällskap i en annars isolerad tillvaro.

Efterspel och begravning

Efter Napoleons död den 5 maj 1821 genomfördes en obduktion som bekräftade magcancer som dödsorsak. Han begravdes ursprungligen på Sankta Helena i Geraniumdalen, en plats han själv hade valt ut. Gravplatsen markerades med en enkel sten utan inskription, eftersom britterna och den franska regeringen inte kunde komma överens om vilken titel som skulle användas.

Det dröjde till 1840 innan Napoleons kvarlevor fick återvända till Frankrike, efter att kung Louis-Philippe fått tillstånd från britterna att hämta hem den forne kejsarens kropp. Den 15 december 1840 begravdes Napoleon med stor pompa och ståt i Invaliddomen i Paris, där hans kvarlevor vilar än idag. Hans hund Sambo, som överlevde sin husbonde, fick aldrig återse Frankrike tillsammans med sin herre, utan stannade hos familjen Bertrand som en levande påminnelse om kejsarens sista dagar.