NASA:s flygande observatorium SOFIA bekräftade 2020 att det faktiskt finns molekylärt vatten i Clavius-kratern, mitt på den solbelysta ytan. Vi pratar om koncentrationer på 100 till 400 delar per miljon. Det motsvarar ungefär 350 milliliter vatten per kubikmeter jord. Vatten existerar alltså inte bara i de ständigt mörka polarkratrarna (vilket man länge trodde).
Gamla analyser av Apollo-proverna från 70-talet antydde en snustorr himlakropp. Modern teknik har lyckligtvis ändrat den bilden. Idag vet vi att vatten finns bundet i mineraler, som is i skuggorna och som hydroxylgrupper i det översta marklagret.
Vattnets former på månen
Vatten dyker upp i tre huvudformer på månen. Molekylärt vatten (H₂O) hittar vi i regoliten, ofta inneslutet i små glaspärlor från mikrometeoritnedslag. Glaset skyddar vattnet från att avdunsta rakt ut i rymdens vakuum. Koncentrationen är låg. Men den är mätbar även i solljus.
Hydroxyl (OH) finns i det översta jordskiktet. Infraröda mätningar visar absorption vid 3 mikrometer, vilket tyder på en mix av hydroxyl och vattenmolekyler. Formen är bunden till mineraler och varierar beroendepå på var på breddgraden man tittar.
Den tredje varianten är ren vattenis i de permanent skuggade regionerna (PSR) vid polerna. Här stiger temperaturen aldrig över -160 °C. Isen fungerar som en geologisk fälla som förblir stabil i miljarder år utan att försvinna.
Upptäckten av månvatten
NASA kraschade 2009 sonden LCROSS i kratern Cabeus nära sydpolen för att analysera skräpet som kastades upp. Instrumenten hittade direkt korn av vattenis i plymen. Det var det första konkreta beviset för is i skuggade kratrar.Indiska Chandrayaan-1 kartlade samma år mineraler på ytan, och en senare analys från 2018 bekräftade is vid båda polerna.
Nya rön publicerades 2025 från instrumentet ShadowCam på sydkoreanska sonden KPLO. Bilderna visade att ytis i skuggan är fläckvis fördelad och täcker mindre än 20 procent av ytan de kollade på. Större sammanhängande isreserver ligger nog begravda under regoliten snarare än öppet på ytan.
Forskare har också tittat på gamla prover igen. Moderna analyser av vulkaniskt glas från Apollo-uppdragen visar halter på tiotals till hundratals ppm vatten. Månen hade alltså vatten i sitt inre redan när den bildades.
Vattnets ursprung
Solvinden är en huvudkälla till ytligt vatten. Protoner från solen krockar med syrehaltiga mineraler i gruset och bildar hydroxyl och vattenmolekyler. Experiment där man bombarderat Apollo-jord med simulerad solvind har bekräftat att processen fungerar.
Mikrometeoriter levererar vatten utifrån och skapar hetta som driver kemiska reaktioner. Nedslagen smälter materialet till glaspärlor som fångar in vattenmolekylerna. Det förklarar hur vatten kan finnas kvar (vilket är lite oväntat) även i områden med extrema temperaturväxlingar.
Endogent vatten kommer från månens inre. Vatten i vulkaniska mineraler tyder på att magmaoceanen i månens barndom inte var torr. Detta ursprungliga vatten skiljer sig från det som kommit senare via kometer eller solvind.
Betydelse för framtida månexpeditioner
Vatten är en kritisk resurs för att göra raketbränsle och för astronauternas överlevnad. NASA-uppdraget Intuitive Machines IM-2 drog iväg i februari 2025 för att landa vid sydpolen. Ombord finns borren TRIDENT som ska leta efter is under ytan.
Eftersom ytis verkar begränsad fokuserar man nu på att hitta islager längre ner. Studier från University of Hawaiʻi 2025 visar att kosmisk strålning kan skapa radarsignaler som avslöjar begravd is. Tekniken utvecklas nu för att hitta dessa dolda reserver innan vi bygger permanenta baser.
