Enligt standarden ANSI/ASME B18.2.1 är en bult ett utvändigt gängat fästelement konstruerat för att föras genom hål och dras åt med en mutter. En skruv är istället designad för att gängas direkt in i ett förformat hål eller skapa sin egen gänga. Det här avgör om fästelementet ska hantera skjuvkrafter, eller dragkraft.
Skillnaden är viktig inom konstruktion eftersom fel val kan leda till strukturella problem. Bultar används normalt för genomgående montering där du har åtkomst från båda håll, medan skruvar fungerar som oberoende element som fäster direkt i underlaget.
Tekniska definitionerav av bult och skruv
Enligt Wilson-Garners tekniska kriterier är det en bult om den kräver en mutter för att låsa förbandet. Om gängan stoppar dig från att använda en mutter är det per definition en skruv. Detta gäller exempelvis träskruvar och plåtskruvar (som har spets och specialgängor för att skära in i materialet).
Bultar har oftast en ogängad del på skaftet, kallad stam, som ökar hållfastheten och skyddar gängorna. Skruvar är oftast helgängade ända upp till huvudet för att greppa maximalt i materialet. Den släta stammen gör bulten bättre på att stå emot tvärkrafter än en skruv som är tunnare vid gängbotten.
En annan teknisk skillnad ligger i hur du drar åt dem. En bult spänns normalt genom att rotera muttern medan du håller emot bultskallen. En skruv drar du åt genom att rotera huvudet via ett spår, som Torx, Phillips eller sexkant.
Modern användning och språklig förvirring
I svensk bygghandel säljs sexkantskruvar ofta under namnet "maskinbult", vilket är lite rörigt. Trots att dessa har en sexkantsskalle är de tekniskt sett skruvar om de gängas direkt i ett hål, till exempel i ett motorblock. Benämningen "hjulbult" på bilar är också missvisande, då dessa fästs direkt i hjulnavet utan mutter och alltså fungerar som skruvar.
Engelska termer har komplicerat det ytterligare då "bolt" och "screw" har specifika standarder som ofta översätts slarvigt. En vagnsbult är dock en korrekt benämnd bult; det runda huvudet saknar drivspår och kräver en mutter på baksidan för att sitta.
Praktiska skillnader i användningsområden
Bultförband ger generellt högre klämkraft än skruvförband eftersom systemet med mutter och bricka fördelar lasten över en större yta. För bärande stålkonstruktioner används metriska bultar i klasser som 8.8, 10.9 eller 12.9. Dessa anger exakt brottgräns och sträckgräns, vilket är kritiskt för säkerheten.
Skruvar dominerar där du bara kommer åt från ena sidan eller där lasterna är lägre. Gipsskruv och träskruv väljs oftast på längd och diameter snarare än ISO-klassificerad styrka. Betongskruvar är ett specialfall där härdade gängor skär spår direkt i betongen, så du slipper använda plugg.
Vid maskinmontering används passbultar med slipad stam för att positionera delar med hög precision. En helgängad skruv skulle ge sämre precision här och riskera att gängorna äter sig in i godset vid vibrationer (och orsakar glapp).
Vardagligt språkbruk kontra teknisk korrekthet
Professionella inköpare skiljer noga på ISO 4014 (sexkantsbult med stam) och ISO 4017 (helgängad sexkantskruv). På ritningar anger dessa standarder exakt gänglängd och toleranser. Att byta en föreskriven bult mot en skruv kan äventyra hållfastheten, särskilt om gängorna hamnar i skjuvnivån mellan två plåtar.
Rätt terminologi säkerställer att rätt verktyg och moment används vid montering. En bultförbindelse som dras på muttern ger en mer kontrollerad förspänning än en skruv i gängat gods, där friktionen varierar kraftigt beroende på materialet.
