I november 2025 rapporterade ESA att vi nu känner till över 40 000 jordnära asteroider,, eller NEA. Det är en rejäl ökning från de knappa 1 000 vi kände till vid millennieskiftet. Bara de senaste tre åren ahr 10 000 nya objekt hittats. För att klassas som potentiellt farlig (PHA) måste en asteroid vara större än 140 meter och passera inom 0,05 astronomiska enheter från oss, vilket är ungefär 7,5 miljoner kilometer.
Vad är asteroider och hur upptäcks de?
Dessa rymdstenar är rester av metall och sten från när solsystemet bildades för 4,6 miljarder år sedan. Kartläggningen är dock långt ifrån klar (vilket är lite oroande). ESA tror att vi bara hittat 30 procent av de medelstora asteroiderna, de mellan 100 och 300 meter. Även om de inte hotar hela civilisationen är de stora nog att orsaka enorm regional förödelse vid en träff.
Risker kommuniceras oftast via Torinoskalan (0–10) till allmänheten, medan experterna använder Palermoskalan. Om nedslagsrisken klättrar över 1 procent drar International Asteroid Warning Network (IAWN) igång sina varningssystem. Idag använder vi verktyg som James Webb-teleskopet för att snabbt analysera hoten. Det ger oss data om storlek och sammansättning mycket snabbare än gamla markbaserade metoder.
Historiska nedslag och deras konsekvenser
Chelyabinsk-händelsen 2013 visade tydligt faran med oidentifierade objekt nära jorden. En asteroid på bara 20 meter exploderade över Ryssland med en kraft av ett halvt megaton TNT. Tryckvågen krossade fönster och skadade 1 500 personer. Ingen varning gick ut eftersom stenen kom från solens riktning, en vinkel där våra optiska teleskop är helt blinda.
Dinosauriernas undergång för 66 miljoner år sedan är känd, men experterna lägger idag energin på scenarier som ”2024 PDC25”. Vid Planetary Defense Conference 2025 simulerade forskare en upptäckt av en 125-meters asteroid med 16 års varsel. Övningen pekar på farliga observationsluckor. Objekt kan vara osynliga i upp till nio månader när de passerar bakom solen sett från jorden.
Aktuella hot och övervakning
Asteroiden 2024 YR4 skapade rubriker när data visade en nedslagsrisk på över 1 procent den 22 december 2032. Infraröda mätningar i mars 2025 visade dock att den är stor som ett 15-våningshus och justerade banan. CNEOS anser nu risken för en jordträff vara försumbar. Däremot är sannolikheten att den kraschar på månen 4,3 procent.
Den 13 april 2029 svischar den 375 meter breda asteroiden 99942 Apophis förbi oss på bara 31 000 kilometers avstånd. Det är närmare än många av våra satelliter och den kommer till och med synas med blotta ögat. Tidigare fick Apophis en fyra på Torinoskalan, men nya mätningar har (som tur är) uteslutit all kollisionsrisk denna gång.
Skyddsåtgärder och framtida teknologier
NASA:s DART-uppdrag 2022 visade att vi faktiskt kan knuffa asteroider ur kurs. Genom att krascha en sond in i Dimorphos ändrades dess omloppstid permanent. Vi kan alltså ändra banan på en himlakropp. Metoden kräver dock flera års förvarning för att vi ska hinna bygga och skicka iväg en sådan ”kinetisk impaktor”.
ESA förbereder nu RAMSES för att möta Apophis 2029 och se hur jordens gravitation påverkar den. Datan behövs för att förstå hur ”grushögs-asteroider” reagerar på tidvattenskrafter, vilket styr vilken försvarsmetod vi bör välja i framtiden. Informationen hjälper forskarna att justera sina datormodeller för asteroidavböjning.
Grupper som SMPAG samordnar arbetet internationellt och utvärderar lösningar vid bekräftade hot. Fokus ligger nu på att hitta fler objekt i 140-metersklassen innan de kommer för nära. Med nya teleskop och bättre analys ökar chansen att vi hittar hot som 2024 YR4 innan det är för sent att agera.
